På nordliga breddgrader är aktivt syre ett särskilt populärt desinfektionsmedel som alternativ till klor. I princip är det dock avgörande för mätningen om det använda mediet innehåller persulfat eller peroxid. Vatten som desinficerats med persulfathaltigt medium mäts enligt DPD N° 4-metoden. Vid användning av peroxidhaltiga desinfektionsmedel används väteperoxidtabletter i kombination med försurande PT-tabletter. I båda fallen är beteckningen "Aktivt syre (O2)" i själva verket missvisande. Det är inte det molekylära syret som oxiderar (desinficerar), utan det är en syreradikal som ganska snabbt förenar sig med en ytterligare radikal och bildar molekylärt syre (den luft man andas). Detta är också den största nackdelen med denna metod, eftersom desinfektionseffekten inte varar länge och effekten är ganska begränsad. Som en strikt regel tillsätts därför klor med jämna mellanrum när aktivt syre används för desinfektion. Men med DPD N° 4-metoden kan falska avläsningar uppstå (när man samtidigt använder både klor och aktivt syre), eftersom kaliumjodiden i denna tablett katalytiskt delar persulfaterna och därmed indikeras summan av persulfat och klor.

KS4,3 Aciditet är även känt som m-Alkalinitet, Total Alkalinitet, Hydrogenkarbonathårdhet, Syrabuffrande förmåga, Temporär hårdhet, ... Alkalinitet beskriver vattnets förmåga att buffra ökningen av pH-värdepåverkande kemikalier (flockningsmedel, desinfektionsmedel - t.ex. klorprodukter - som sänker eller höjer pH-värdet). För att ge en tillräcklig buffrande effekt bör alkaliniteten uppgå till minst 0,7 mol/m3 och/eller mmol/l. Detta värde motsvarar den mängd kolsyrade ämnen som är upplösta i vatten. Den buffrande effekten i pH-området 4,2 - 8,2 beror på en balans mellan vätekarbonatjoner och koldioxid som är löst i vatten. Om kemikalier som sänker pH-värdet i vatten tillsätts (syror), bildar vätekarbonatjonen tillsammans med dessa kolsyra (som i sin tur löses upp i koldioxid och vatten) och vatten. Vid ett pH-värde på 4,3 är alla vätekarbonatjoner förbrukade, därav beteckningen KS4,3 Aciditet. Om man däremot tillsätter kemikalier som höjer pH-värdet (baser), bildas vätekarbonatjoner igen av löst koldioxid och vatten. Det ändrade förhållandet mellan upplöst koldioxid och vätekarbonatjoner bestämmer därmed ett nytt pH-värde. Vid alkaliniteter under 0,7 mmol/l blir vattnets buffertkapacitet för låg, vilket gör det svårt att bestämma pH-värdet. I sådana fall kommer små mängder av syror och baser att omedelbart och intensivt ändra pH-värdet. Dessutom har vattnet en korrosiv effekt på rörledningarna. Ett för lågt alkalinitetsvärde kan ökas genom tillsats av natriumvätekarbonat och/eller natriumkarbonat. Vid höga alkalinitetsvärden är dock buffringseffekten för stor och det krävs stora mängder pH-regulatorer för att åstadkomma en förändring av pH-värdet. När förhållandena är ogynnsamma (uppvärmning, pH > 8,2) tenderar dessutom kalcium att fällas ut eftersom karbonatjoner bildas av vätekarbonatjoner som i sin tur bildar vattenolösliga föreningar i närvaro av kalcium eller magnesium (se Total hårdhet). För hög alkalinitet kan korrigeras genom att vattnet - åtminstone delvis - byts ut. Eftersom pH-värden över 8,2 stoppar jämvikten mellan vätekarbonatjoner och karbonatjoner, måste vattnets alkalinitet då (pH-värde över 8,2) mätas med Alkalinity-P-metoden.

Att använda brom som desinfektionsmedel börjar bli ett populärt alternativ till klor. Fördelen med denna metod är att kombinerat brom är oparfymerat jämfört med kombinerat klor (kloramin). Det innebär att desinfektionseffekten är densamma men att människors slemhinnor inte irriteras. Nackdelar med att använda bromprodukter är dock den begränsade oxidationseffekten samt de högre priserna och hanteringsriskerna. Ofta används en kombination av brom och klor, men detta gör det svårt att bestämma koncentrationen. Enligt DPD N° 1-metoden visar mätningarna nu (om klor används tillsammans med brom) den totala koncentrationen av fritt och totalt brom och fritt klor. För att fastställa bromkoncentrationen i detta specialfall måste det fria kloret omvandlas till kombinerat klor med hjälp av DPD-glycin. I motsats till klor fungerar bekräftelsereagenset "DPD N° 1" med både fritt och bundet brom, vilket innebär att den totala bromhalten alltid fastställs.

Klor (i form av natriumhypoklorit, kalciumhypoklorit, klorgas, klorerade isocyanurater, ...) har blivit det ledande desinfektionsmedlet för sim- och badbassängvatten i hela världen. Vid mätning av klorkoncentrationen i vattnet skiljer man mellan 3 delvärden enligt DIN EN 7393. 1 Fritt klor: Klor i form av hypoklorsyra, hypokloritjon eller som upplöst elementärt klor. 2. Kombinerat klor: Andel av den totala klorhalten som finns i form av kloraminer och alla klorerade derivat av organiska kväveföreningar. 3. Totalt klor: Summan av de två förstnämnda formerna. Medan fritt klor är omedelbart tillgängligt för desinfektion, är desinfektionspotentialen hos bundet klor starkt begränsad. Kloraminerna ger upphov till den typiska lukten av inomhuspooler och irriterar människors slemhinnor, vilket leder till röda ögon. En representant för denna klass av ämnen är kvävetriklorid, som kan uppfattas av människor redan vid en koncentration på 0,02 mg/l. Fritt klor mäts enligt DPD N° 1-metoden. Indikatorkemikalien N,N-dietyl-p-fenylendiaminsulfat (DPD) oxideras av klor och blir röd. Ju intensivare missfärgningen är, desto mer klor finns det i vattnet. Klorkoncentrationen kan nu bestämmas genom fotometrisk mätning eller optisk jämförelse med en färgskala. Om man nu tillsätter en DPD N° 3-tablett till detta prov, visas även det bundna kloret. Det uppmätta värdet motsvarar därför nu den totala klorkoncentrationen. Koncentrationen av bundet klor motsvarar skillnaden mellan totalt klor och fritt klor. Eftersom även de minsta spåren av den effektiva kemikalien i DPD N° 3-tabletterna gör att bundet klor blir effektivt i mätningen, är det viktigt att se till att mätinstrumentet rengörs mycket noggrant före nästa DPD N° 1-mätning för att undvika mätfel. Användning av två olika mätkärl (ett allmänt för mätning av fria och ett allmänt för mätning av totala klorvärden) rekommenderas.

Klordioxid (2,33 gånger tyngre än luft) är en gasformig förening av halogen, klor och syre (ClO2); som har fördelen jämfört med rent klor att den påverkar lukt- och smakupplevelsen mindre och att den också fungerar som ett antivirusmedel. Klordioxid tillverkas också i särskilda anläggningar nära produktionsanläggningen genom att kombinera klorgas och/eller underklorerad syra med en flytande natriumkloritlösning (NaClO2) (10:1). I genomsnitt antas 0,05 mg/l - 0,2 mg/l som genomsnittliga minimi-/maximivärden.

Vid användning av organiska klorprodukter (triklorisocyanursyra och natriumdiklorisocyanurat) bildar den så kallade "isocyanursyran" bärarsubstansen för klor. Även om fördelen med organiska klorprodukter helt klart ligger i den högre andelen aktivt klor (upp till 90%), kan bärarsubstansen isocyanursyra begränsa den hastighet med vilken kloret kan döda bakterierna när koncentrationen i vattnet är hög (>50 mg/l). Det rekommenderas därför att man mäter cyanursyran lika regelbundet som klorhalten i poolen, för att inte motverka detta faktum genom att tillsätta mer klor (vilket leder till att högre isocyanursyra tillsätts).

I icke destillerat vatten finns i huvudsak lösta salter som tillhör de alkaliska jordartsmetallerna kalcium och magnesium. I sällsynta fall kan även strontium och barium förekomma. Dessa bildar tillsammans med karbonatjoner vattenolösliga föreningar (kalcium). Genom mätning av total hårdhet mäts den potentiella risken för kalciumutfällning eftersom de nödvändiga karbonatjonerna bildas från vätekarbonatjoner när vattnet värms upp eller vid pH-värden som är högre än 8,2 (komp. Alkalinitet). Vid mätning av kalciumhårdhet (SVZ1300 tablettprocess) mäts endast den del av det upplösta kalciumet som finns i vattnet. Mängden magnesium som är löst i vattnet bestäms utifrån skillnaden mellan mätningen och den totala hårdheten.

På nordliga breddgrader är aktivt syre ett särskilt populärt desinfektionsmedel som alternativ till klor. I princip är det dock avgörande för mätningen om det använda mediet innehåller persulfat eller peroxid. Vatten som desinficerats med persulfathaltiga medier mäts enligt metoden DPD N° 4. Vid användning av peroxidhaltiga desinfektionsmedel används väteperoxidtabletter i kombination med försurande PT-tabletter. I båda fallen är beteckningen "Aktivt syre (O2)" i själva verket missvisande. Det är inte det molekylära syret som oxiderar (desinficerar), utan det är en syreradikal som ganska snabbt förenar sig med en ytterligare radikal och bildar molekylärt syre (den luft man andas). Detta är också den största nackdelen med denna metod, eftersom desinfektionseffekten inte varar länge och effekten är ganska begränsad. Som en strikt regel tillsätts därför klor med jämna mellanrum när aktivt syre används för desinfektion. Men med DPD N° 4-metoden kan falska avläsningar uppstå (när man samtidigt använder både klor och aktivt syre), eftersom kaliumjodiden i denna tablett katalytiskt delar persulfaterna och därmed indikeras summan av persulfat och klor.

Ozon består av 3 syreatomer (O3). Det är en instabil molekyl och sönderfaller efter en ganska kort tid, antingen i luften eller när den löses i vatten, till syre, O2, och en syreradikal. Den oxidativa effekten av denna syreradikal är mycket stark och en depåeffekt är utesluten eftersom två radikaler omedelbart kombineras till O2. Ozon produceras direkt på plats av ozonproducenter och andra nödvändiga apparatliknande anordningar. Särskilda regler och försiktighetsåtgärder krävs, eftersom ozon är 10 gånger giftigare än klor. Ozon får därför endast användas under en enda doseringssträcka - utanför poolen - och måste filtreras bort innan det används igen (aktivt kol). Den högsta tillåtna koncentrationen av ozon i poolen är endast 0,05 mg/l, varför ozon är otillräckligt som desinfektionsmedel och måste kompletteras med andra desinfektionsmedel - som i regel innehåller klor. Ozon dödar bakterier, oxiderar organiska föroreningar (t.ex. urea), minskar kloranvändningen och lämnar inga irriterande spår efter sig. I regel är den mänskliga näsan, som kan uppfatta ozonkoncentrationer på 1:500.000, det bästa mätinstrumentet. Ozon i kombination med klor kan dock mätas med DPD-metoden. Genom att tillsätta glycin elimineras ozonet så att enbart klor kan mätas, varvid ozonhalten bestäms utifrån skillnaden.

pH-värdet (potentia Hydrogenii) är ett mått på styrkan hos den sura och/eller basiska effekten i en vattenlösning. Det är särskilt viktigt vid beredning av badvatten eftersom det bland annat påverkar desinfektionsmedlens effektivitet och vattnets kompatibilitet med hud, ögon och material. Ett pH-värde på 5,5 är idealiskt för huden. Men då skulle vattnet innehålla så mycket syra att inte bara metalliska material skulle korrodera, utan även ögonen skulle börja brinna eftersom tårar har ett pH-värde på mellan 7,0 och 7,5. Därför måste man hitta en kompromiss. När det gäller materialkompatibilitet bör pH-värdet inte i något fall understiga 7,0. Samtidigt har pH-värden över 7,6 dermatologiska effekter och påverkar även desinfektionsmedlets effektivitet, vilket i sin tur har en negativ inverkan på hur snabbt bakterier kan avdödas. Principiellt: Vid pH-värden över 7,5 = börjar hudens naturliga skydd mot syror att förstöras (>8,0); i (medel)hårt vatten sker kalkutfällningar (>8,0); klorets desinficerande effekt avtar med (>7,5) pH-värden under 7,0.5) pH-värden under 7,0 = kloraminer bildas som irriterar slemhinnorna och orsakar luktstörningar (<7,0); korrosion uppträder i metallhaltiga (installerade) delar (<6,5); problem med flockning (<6,2).

Urea är en organisk förorening som huvudsakligen tillförs badvattnet via mänskliga exkrementer som urin eller svett. Koncentrationen ökar med en hög badvolym eller genom värme. Urea är en kristallin och färglös förening som är fullständigt löslig i vatten. I vatten bryts urea ned av enzymer eller bakterier som finns i vattnet till CO2 och ammonium. Nedbrytningen kan emellertid också vara oxidativ. Även om urea i sig är luktfritt bildas så kallade kloraminer under oxidation med ett desinfektionsmedel som klor, vilka är ansvariga för den karakteristiska klorlukten och även är kända som bundet klor. Eftersom aktivt klor förbrukas i reaktionen kan en efterföljande dosering av desinfektionsmedlet vara nödvändig. Urea är därför en bra indikator på graden av förorening av badvatten. Detektionsmetoden är enzymatisk, därför måste PL Urea 2 Reagent förvaras vid 4°C - 8°C och provet måste mätas vid 20°C - 30°C vattentemperatur.

Biguanid-desinfektionsmedel blir också allt populärare som ett alternativ till klor. Förutom med andra ersättningsmaterial, som t.ex. ozon eller aktivt syre, fungerar biguanider inte bra med klor-, brom-, koppar- eller silverföreningar. Trots detta krävs ett motverkande medel eftersom biguanider inte har en oxidativ effekt som krävs för nedbrytning av organiska material som urea och svett. För att göra detta används som regel väteperoxid (H2O2) utöver biguanid.